P. Sawyer

Det är så jävla jobbigt att må som jag gör & har varit under en lång tid. Man orkar ingenting. Man har noll energi. Känns bara som att man lever, existerar, men lever inte. Om ni förstår vad jag menar. Allt är bara så jävla mörkt.

Popsi, en av mina katter gick bort i november. Det tog väldigt hårt på mig. Jag hade panikattacker i flera dagar i streck. Hade jag inte haft Skrållan, min andra katt & stöttning från familj & vänner, hade jag nog inte klarat mig. Jag sov i dagar, för jag pallade inte att vara vaken & se att hon inte var hos mig. Jag hade en hemsk ångest, panikattacker som nästan var outhärdlig. Varje sekund som jag var vaken kändes som evighet med den hemska smärta jag hade inom mig. Skrållan lämnade inte min sida när jag mådde så dåligt, när jag låg i sängen & bara grät & grät. Den dagen hon går bort, kommer jag gå under.

Det var skönt att skriva av sig lite, nu ska jag snart gå & handla.

Until next time.